• Sanna Rådelius

Betraktelser från en komplexitetskonferens och en samtid mittemellan berättelser

Jag sitter i ett luftslott. Ihopsatt av plastpåsar och tejp.

Sitter på golvet, omgiven av en färgglad klimatförbannelse, omskapat till något drömskt och lustfyllt. I samma luftslott sitter två andra konferensdeltagare.

“Jag känner mig ledsen” säger den ena. Tystnad.

“Berätta om ledsenheten”.

“Den känns här [i hjärtat] och det gör ont i kroppen, efter den workshop vi just var i.” “Mmm… lite som att vi tvingades ta vår kunskap och känsla och liksom pressa och knixa in den i fördefinierade fack?”

“Ja, precis.” Vi känner tyst på insikten.

“Det låter som om du fick göra våld på dig själv?”

Utandning. Inandning.

“Mmm... det är kanske inte så konstigt att det gör ont?”

Den kollektiva ledsenheten byts mot en lättnadens atmosfär. Ni vet sådär en kan känna efter att en gråtit. Det känns rent, klart och lugnt. Nu förstår vi smärtan, vi tog hand om den tillsammans och så försvann den. Vi delar ett tyst tack. En påtaglig värme, mellan främlingar. Vi är åter redo att ansluta till konferensen och kryper, en i taget, ut ur luftslottet.


Jag befinner mig på “Salong Krångel”, en konferens om komplexitet, arrangerad av RISE, Sweco och Savvy. Det är en blandad skara människor på plats och jag känner mig nyfiken, detta är inte min vanliga “crowd”, det är snarare ett återbesök hos min förra. Nyfikenheten har tagit mig hit. Hur går berättelsen om komplexitet här? I min nuvarande professionella bubbla tas den nämligen med en så stor självklarhet - det råder en överenskommelse om att den enda konstanten är förändring och att det är något vi behöver lära oss hantera, som individer, organisationer och samhälle. Globaliseringen tillsammans med den exponentiella teknologiska utvecklingen gör att världen blir allt mer komplex och det är en utveckling vi inte kan hindra, den är redan här. Like it or not.


Men vad betyder det egentligen att något är komplext? Jag tycker det är enklast att beskriva skillnaden mellan komplicerat och komplext med hjälp av ett flygplan och en spagettiskål. Ett flygplan, det är en komplicerad grej att bygga, men det går att skriva och följa en manual för det. En skål med spagetti däremot, att förstå exakt hur andra spagettistrån kommer påverkas om du drar i ett, det kan du inte skapa en manual för.


Ändå försöker vi gång på gång lösa komplexa problem med komplicerade lösningar. Vi försöker gång på gång skriva en manual för att lösa komplexitet. Även när vi vet att det inte går. Ja, men vi måste väl ha något att presentera? Processen måste ju leda någonstans! Vi har ju fått en beställning och vi har sagt att vi ska leverera ett resultat. Vi fick faktiskt pengar för att komma fram till en lösning och de förväntar sig en presentation! Men som Pernilla Glaser beskrev i sin keynote: komplexitet är möjligheten att inte komma fram till nåt, utom möjligen en bättre fråga. Men då måste vi tillåta en komplex process att äga rum, skapa plats för det ovissa. Det vill säga, så fort du får vittring om att du har med något komplext att göra, bort med målorienteringen och in med processtänket! Bort med måluppfyllnadskravet och in med det nyfikna och modiga utforskandet.


Så hur vet jag när jag har med något komplext att göra? Pernilla drar liknelsen till känslan av ett eksem. Det kliar liksom lite obekvämt. Folk börjar skruva på sig. Ta omvägar, både i tanke och handling. Under en workshop på konferensen är det precis vad vi får uppleva, oplanerat men pedagogiskt. Vi blir ställda inför att lösa en utmaning med en fråga vi inte ens förstår. Vi vrider på oss. Det kliar sådär eksemliknande. Vi blir utmanade i att utifrån våra olika perspektiv och kunskapsområden skapa en modell för att lösa komplexa frågor. Ja, men det går ju inte, vi har ju precis konstaterat det! Men ändå försöker vi alla. "Kanske är det bara jag som inte förstår? Jag vill inte verka dum…" Det skaver som tusan, men ändå tvingar vi in kunskapen i en modell, som inte kommer gå att använda. För nej, det går ju inte att skriva en manual för att lösa komplexitet. Frågan är felställd och genererar därmed fel svar.


Om det inte går att göra en manual eller modell för komplexa frågor och processer, hur ska vi navigera i samhället och våra organisationer? Hur ska vi veta vad som är rätt väg framåt? Vi behöver släppa vår gamla berättelse om hur arbete och utveckling ska gå till. Pernilla Glaser ger en radda tips: Vi behöver släppa taget om mätbarhet och även om dokumentation och information. Vi behöver möta utmaningar med större nyfikenhet, prioritera frågor framför svar. Vi behöver gå från projekt till process och belysa en fråga från olika håll. Vi behöver också mer utrymme för reflektion och hjälpa varandra att orka inte veta, längre. Som Sofia Wiberg, forskare vid KTH, beskrev: vi behöver hålla varandra i osäkerhet och med omsorg om varandra för att våga lyssna till det vi inte vet.


Vi är på väg in i en ny berättelse om världen. Vi håller på och lämnar den gamla bakom oss och många befinner sig just nu mittemellan, i osäkerhet. Intuitivt känner vi att sättet vi lever på, vårt sätt att driva samhället framåt på, inte är rätt. Men vi försöker fortfarande, och kommer nog hålla på ett tag till, att pressa in oss i gamla strukturer och mönster. Vilja leva det nya, men fortsätta leva det gamla. Och ja, det gör ont. Men kanske när vi gjort våld på oss tillräckligt många gånger, när vi börjar dela berättelsen om våra blåmärken med varandra och märker att vi inte är ensamma om skavet och smärtan, ja då är vi nog redo att lämna den gamla berättelsen bakom oss.


Vi behöver fler färgglada luftslott och krångliga salonger att dela vår smärta i. Diagnostisera våra eksem tillsammans. Det är enda sättet att läka dem. Bara så kan vi ge berättelsen ett värdigt slut och börja skapa berättelsen om den nya - om den där vackrare världen som jag är övertygad om att vi kan skapa.

Tillsammans.

Ps. Konferensen gav också en massa inspiration kring vikten av bli bra lyssnare och var även en uppvisning i hur feminint ledarskap behövs för att hålla space för kaos och skapande, men det får bli ett annat inlägg.

Ps 2. För den som söker en värmande filt att vira om sig i en tid av förändring, läs Charles Eisenstein bok "The More Beautiful World Our Hearts Know is Possible".







177 visningar

© 2018 by Sanna Rådelius​ | Metamorfos