• Sanna Rådelius

Du skall icke fnittra.


Tack Erika Tanos, för bilden och för den inspiration du är <3

Du skall icke fnittra.


Du skall tala med dov stämma.

Du skall tala med magstöd.

Du skall tala med stuns.


Du skall stå stadigt.

Du skall stå med säkerhet.

Du skall stå med säker blick.


Du skall förmedla något konkret.

Du skall förmedla självförtroende.

Du skall förmedla felfritt.


Du skall icke fnittra.

Du skall icke darra på rösten.

Du skall icke tala med för ljus stämma.


Du skall tala med auktoritet.

Du skall tala till punkt.

Du skall tala enligt maskulin norm.


Du skall icke fnittra.


Fnittrar du så förminskar du dig själv.

Fnittrar du så tas du inte seriöst.

Fnittrar du så tolkas du som osäker.


Du skall icke fnittra.


Du ser en kvinna på scen, med ljus röst, och tänker per automatik att hon låter osäker. Är hon verkligen värd att lyssna till? Kan hon verkligen ha något viktigt att föra fram?


Du ser en kvinna på scen med darrande stämma, och tänker per automatik att hon låter nervös. Du skruvar på dig. Gud så obekvämt... Måste jag genomlida detta?


Du ser en kvinna på scen som fnittrar och letar efter orden. Du tänker per automatik att hon har ju inte koll på läget. Hon verkar inte seriös. Rent av inkompetent. Ska jag stanna?


Jag ser mig själv i alla tre exemplen. Både som kvinnan på scen och som personen i publiken.

Jag har länge misstrott min förmåga att framföra ett budskap på scen. Jag har blivit intalad att mitt glada, fnittriga jag inte bör tas med i rum där jag ska framföra ett budskap eller leda andra i en aktivitet. I rum där jag vill tas på allvar.


Jag har också tyckt det varit pinsamt att sitta i publiken och se på andra i situationerna ovan. Jag har intalat mig att det är för att jag kan känna med dem. För att det är viktigt att vi kan tala som män. För att bli hörda. Bli tagna på allvar. För att respekteras som likar.


Men nej. Det jag intalats och tyckt, det är inte sanningen och har aldrig varit.  Jag har tyckt så för att jag har nedvärderat dessa kvinnor och hur de för sig. Jag har nedvärderat hur de talar och agerar. Och med det har jag också nedvärderat mig själv och de feminina kvaliteter som min feminism lärt mig att förtrycka.


Jag har nedvärderat vad det innebär att vara jag.


Jag har vänt på detta nu. Jag talar med den röst och de gåvor jag har givits. Jag älskar dem. Jag slåss för dem. Jag slåss med dem.


Istället för att vrida mig i pinsamhet i publiken, bugar jag nu istället djupt inför dessa kvinnor och tackar för möjligheten att mota bort min inre patriark. Jag hyllar er, alla ni som skiter i hur ni framför budskapet, utan som står i er själva och äger er plats. Er röst. Er kropp.


Istället för att fokusera på hur andra talar, lär dig att lyssna - på fler röster än en.


Lär dig att lyssna.

På fler röster än en.

Ps. Jag äger numera mitt fnitter. För tusan, det är ju jag. Trycker jag undan det så trycker jag undan mig själv och kommer aldrig kunna stå stadigt på den där scenen. Jag är jag. Jag är fnitter. Bland mycket annat.

244 visningar

© 2018 by Sanna Rådelius​ | Metamorfos